Han är hemma igen. Går med kryckor och har ont. Med totalt lyftförbud och order om att vila. Och alla som känner honom vet att han inte följer de ordinationerna, men nåja, han försöker åtminstone.
Tack alla rara snälla vänner för stödet. Det känns tryggt att veta att ni finns.
Och vad gäller gråt på jobbet så står det 1-1 mellan chefen och mig nu. Men det är ju en vecka kvar ännu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar