Ketchup ska prutta

tisdag, augusti 07, 2007

My baby is back

Han är hemma igen. Går med kryckor och har ont. Med totalt lyftförbud och order om att vila. Och alla som känner honom vet att han inte följer de ordinationerna, men nåja, han försöker åtminstone.

Tack alla rara snälla vänner för stödet. Det känns tryggt att veta att ni finns.

Och vad gäller gråt på jobbet så står det 1-1 mellan chefen och mig nu. Men det är ju en vecka kvar ännu...

lördag, augusti 04, 2007

Pappa sönder

Klockan var nio på kvällen. Jag höll på att avsluta en hektisk dag på jobbet då min mobil ringde. Det var Magnus.

Hej. Jag är förlamad, sa han allvarligt.
Jag skrattade lite lätt, frågade vad som hade hänt. Jag tänkte att jösses nu har barnen varit jobbiga när gubben är helt förlamad av ungarnas bus.
Nej jag är förlamad, kan inte röra mig, fortsatte han. Den här gången gick det inte att ta miste på allvaret i rösten. Han menade allvar. När kommer du hem?
Jag är hemma om en timme. Vad har hänt? Ska jag be min mamma komma? Jag hörde barnen skrika i bakgrunden
Jag ligger på golvet, kan inte röra benen, barnen är vakna, men jag väntar tills du kommer hem, sa Magnus, men jag hörde att det inte alls var vad han ville.
OK, då ringer jag min mamma, hon är där om ett par minuter, jag kommer senare. Magnus protesterade förvisso, men jag den här gången gav jag inte vika för hans envishet.

Jag ringde genast min mamma och bad henne ta med extranyckeln så hon skulle komma in, ytterdörren var nämligen låst. Gå och titta vad som hänt och lägg barnen, jag jobbar ännu en halv timme, sen cyklar jag hem. Min mamma som sällan är omöjlig skyndade sig iväg.

Det var ungefär då som tanken började smälta. För min inre syn kunde jag se Magnus ligga mer eller mindre livlös på golvet. Hjälp, tänk om det är hans gamla ryggskada som kommit tillbaka. Jag kände hur tårarna stiga. Chefen sa något till mig, men jag bara gick förbi honom. Skit också. Snart kommer jag att börja lipa. Jag har ett jobb att sköta och snart ser jag ingenting på grund av två tårfyllda ögon.
Är allt bra? frågade han. Bara för att han frågade började tårarna rinna.
Nä, det är det inte, snyftade jag. Det tog en stund innan jag kunde fortätta prata och förklara situationen. Han fick övertala envisa mig ett bra tag innan jag gick med på att låna hans bil och genast åka hem. Mycket snällt av honom. Å andra sidan, vem behöver en halvt hysterisk kvinna i sin stab?

När jag kom hem stod min mamma ute på vår gård. Hon hade tagit med sig fel nycklar och hade inte kommit in. Jag låste upp och möttes av Linus, två år, som snabbt sammanfattade situationen. Pappa sönder. Medan min mamma nattade barnen kollade jag hur Magnus mådde. Känseln hade börjat komma tillbaka till benen, men det gjode så ont så han kunde inte röra sig, ännu mindre resa sig upp. Mot hans vilda protester ringde jag efter en ambulans, packade lite saker åt honom och förberedde mig för en lång natt på sjukhuset.

Klockan var närmare halv tolv när vi kom till sjukhuset. Magnus fick genast värkmedicin, men den hjälpte dåligt. Han fick mera smärtstillande och senare ännu mer smärtstillande. Vid halv två på natten började det äntligen hjälpa och hans såg ut att snart kunna börja sova. Jag ringde en taxi och tog mig hem. Jag löste av min mamma som inte bara passat de sovande barnen utan dessutom städat. Snällast i världen är hon.

Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli så mycket att det lönar sig att ringa sjukhuset för att höra hur Magnus mår och vad planerna är.

Sedan återstår ett svårt beslut. Jag misstänker ju att han inte kommer att få lyfta tungt en tid efter att han kommit hem, vilket gör det omöjligt för honom att ensam ta hand om barnen. Då är frågan, ska jag stanna hemma från jobbet och tvinga min chef att stänga restaurangen eller ska jag be min mamma ha barnen medan jag jobbar och förstöra hennes och pappas första semester på 10 år? Tur att det är söndag först i morgon.

fredag, juli 06, 2007

Jag förstår inte

Om jag gavs tillfället att somna klockan åtta på kvällen och fick sova i 12-15 timmar så skulle jag genast ta tillfället i akt och snällt somna inom fem minuter.

Varför fattar inte ungarna samma logiska beslut någonsin????

En vanlig dag på jobbet

Chefen grät på jobbet idag. Jag tröstade. Sa att i morgon är en annan dag och du ska se att det blir bättre nu. Han igen sa att han uppskattar att jag lyssnar. Han måste vara den första det här årtusendet som tycker att jag är en god lyssnare, men å andra sidan så betalar han ju.

Jag plockade fram cigretterna som stamkunden Jussi skulle ha redan före han hade öppnat dörren. Han betalade med jämna pengar och gick nöjt ut ur lokalen. Det är service det.

När farbrorn som är före detta vinimportör kom rekommenderade jag ett vitt och ett rött vin åt honom som om jag visste vad jag pratade om. I själva verket hade jag inte ens sett flaskorna tidigare, ännu mindre smakat på vinet.

Jag bad kocken, dvs chefen, laga något gott att äta. Det blev någonsorts pasta. Mycket gräddigt och gott. Jag tackade för maten och påminde chefen om att allt kommer att kännas bättre i morgon.

I mogron ska jag försöka att trösta lite midre, någon måtta får det allt vara med klyschorna och de uppmuntrande orden.