måndag, oktober 08, 2007
söndag, oktober 07, 2007
The America aunts are going west
Jag läste att Amerikamostrarna ska åka till Panama för att möta upp MC-Anna på sin rundresa i Syd-Amerika. Det låter tufft. Inte för att jag vet ett dug om Panama. Det finns en kanal där, men är det så mycket att se? Jag hoppas på en rapport sen när de återvänder. Jag tvivlar dock på att jag någonsin kommer att besöka stället. Men man vet aldrig, det kanske är världens tjusigaste plats på jorden och bara måste ses.
Jag vet, jag har varit lat
Struntat i att blogga. Struntat i den där irriterande gröna gubben nere i höger hörn som vill att jag ska vara social och nätprata med mina vänner. Struntat i mail. Struntat i telefonen. (Den låg faktiskt helt död i min handväska en halv vecka tills Magnus tröttnade och plockade upp den och la den på laddning.)
Den stora hösttröttheten hade fått mig i sitt grepp. Men i går gjorde jag ett ryck. Spenderade oförskämt mycket pengar hos frissan och faktiskt, det hjälpte. Idag bloggar jag ju.
Den stora hösttröttheten hade fått mig i sitt grepp. Men i går gjorde jag ett ryck. Spenderade oförskämt mycket pengar hos frissan och faktiskt, det hjälpte. Idag bloggar jag ju.
Coola föräldern
Aftonbladet är källan till all kunskap. Speciellt när nätupplagans test stryker medhårs och ger mig positiv feedback och dämpar min uppfostringsångest för stunden. Sanningsgraden överlåter jag till andra att bedöma.
Coola föräldern softar med barnen
Coola föräldern tar griniga barn med jämnmod.
"Det löser sig" är mottot
Är du avsvimmad? Hög? Febrig? Nejdå, det är bara en mycket avspänd förälder som ligger utslängd på bänken i lekparken.
Den coola föräldern rycker lätt på axlarna medan barnen sliter i varandras hår, river ut innehållet ur skafferiet leker affär med mormors juveler. Äsch, ingen fara på taket, det där löser sig säkert av sig själv, är ditt motto. Blir du bjuden på musikfestival är det inga som helst problem. Du packar bara ner lite saft och kex i vagnen och rullar dit med ungarna i släptåg. Barnen ska inte få hindra dig att se ditt favoritband - du hindrar inte barnen från att smula sönder alla kexen och pilla in smulorna i högtalarsystemet. För i den här familjen är vi softa mot varann.
Läser: Något som inte handlar om föräldraskap.
Pratar dig varm för: Att våga resa till Burma med barnen.
Skulle aldrig: Flytta till radhus bara för att det är barnvänligt.
Coola föräldern softar med barnen
Coola föräldern tar griniga barn med jämnmod.
"Det löser sig" är mottot
Är du avsvimmad? Hög? Febrig? Nejdå, det är bara en mycket avspänd förälder som ligger utslängd på bänken i lekparken.
Den coola föräldern rycker lätt på axlarna medan barnen sliter i varandras hår, river ut innehållet ur skafferiet leker affär med mormors juveler. Äsch, ingen fara på taket, det där löser sig säkert av sig själv, är ditt motto. Blir du bjuden på musikfestival är det inga som helst problem. Du packar bara ner lite saft och kex i vagnen och rullar dit med ungarna i släptåg. Barnen ska inte få hindra dig att se ditt favoritband - du hindrar inte barnen från att smula sönder alla kexen och pilla in smulorna i högtalarsystemet. För i den här familjen är vi softa mot varann.
Läser: Något som inte handlar om föräldraskap.
Pratar dig varm för: Att våga resa till Burma med barnen.
Skulle aldrig: Flytta till radhus bara för att det är barnvänligt.
måndag, augusti 27, 2007
Jag skulle lägga upp en film
Men det misslyckades.
Ett hårt bakslag för en bloggare som håller på att resa sig igen.
Ett hårt bakslag för en bloggare som håller på att resa sig igen.
Vi var en sväng till Sverige
Bollhav var popp.
Och den som tror att barn är stilla en sekund där bara för att morsan ska knäppa några gulliga foton trodde fel.
Jag har förstått
Att det önskas att jag återupptar bloggandet.
Det är på gång. Jag har bara haft en mental paus.
Det är på gång. Jag har bara haft en mental paus.
tisdag, augusti 07, 2007
My baby is back
Han är hemma igen. Går med kryckor och har ont. Med totalt lyftförbud och order om att vila. Och alla som känner honom vet att han inte följer de ordinationerna, men nåja, han försöker åtminstone.
Tack alla rara snälla vänner för stödet. Det känns tryggt att veta att ni finns.
Och vad gäller gråt på jobbet så står det 1-1 mellan chefen och mig nu. Men det är ju en vecka kvar ännu...
Tack alla rara snälla vänner för stödet. Det känns tryggt att veta att ni finns.
Och vad gäller gråt på jobbet så står det 1-1 mellan chefen och mig nu. Men det är ju en vecka kvar ännu...
lördag, augusti 04, 2007
Pappa sönder
Klockan var nio på kvällen. Jag höll på att avsluta en hektisk dag på jobbet då min mobil ringde. Det var Magnus.
Hej. Jag är förlamad, sa han allvarligt.
Jag skrattade lite lätt, frågade vad som hade hänt. Jag tänkte att jösses nu har barnen varit jobbiga när gubben är helt förlamad av ungarnas bus.
Nej jag är förlamad, kan inte röra mig, fortsatte han. Den här gången gick det inte att ta miste på allvaret i rösten. Han menade allvar. När kommer du hem?
Jag är hemma om en timme. Vad har hänt? Ska jag be min mamma komma? Jag hörde barnen skrika i bakgrunden
Jag ligger på golvet, kan inte röra benen, barnen är vakna, men jag väntar tills du kommer hem, sa Magnus, men jag hörde att det inte alls var vad han ville.
OK, då ringer jag min mamma, hon är där om ett par minuter, jag kommer senare. Magnus protesterade förvisso, men jag den här gången gav jag inte vika för hans envishet.
Jag ringde genast min mamma och bad henne ta med extranyckeln så hon skulle komma in, ytterdörren var nämligen låst. Gå och titta vad som hänt och lägg barnen, jag jobbar ännu en halv timme, sen cyklar jag hem. Min mamma som sällan är omöjlig skyndade sig iväg.
Det var ungefär då som tanken började smälta. För min inre syn kunde jag se Magnus ligga mer eller mindre livlös på golvet. Hjälp, tänk om det är hans gamla ryggskada som kommit tillbaka. Jag kände hur tårarna stiga. Chefen sa något till mig, men jag bara gick förbi honom. Skit också. Snart kommer jag att börja lipa. Jag har ett jobb att sköta och snart ser jag ingenting på grund av två tårfyllda ögon.
Är allt bra? frågade han. Bara för att han frågade började tårarna rinna.
Nä, det är det inte, snyftade jag. Det tog en stund innan jag kunde fortätta prata och förklara situationen. Han fick övertala envisa mig ett bra tag innan jag gick med på att låna hans bil och genast åka hem. Mycket snällt av honom. Å andra sidan, vem behöver en halvt hysterisk kvinna i sin stab?
När jag kom hem stod min mamma ute på vår gård. Hon hade tagit med sig fel nycklar och hade inte kommit in. Jag låste upp och möttes av Linus, två år, som snabbt sammanfattade situationen. Pappa sönder. Medan min mamma nattade barnen kollade jag hur Magnus mådde. Känseln hade börjat komma tillbaka till benen, men det gjode så ont så han kunde inte röra sig, ännu mindre resa sig upp. Mot hans vilda protester ringde jag efter en ambulans, packade lite saker åt honom och förberedde mig för en lång natt på sjukhuset.
Klockan var närmare halv tolv när vi kom till sjukhuset. Magnus fick genast värkmedicin, men den hjälpte dåligt. Han fick mera smärtstillande och senare ännu mer smärtstillande. Vid halv två på natten började det äntligen hjälpa och hans såg ut att snart kunna börja sova. Jag ringde en taxi och tog mig hem. Jag löste av min mamma som inte bara passat de sovande barnen utan dessutom städat. Snällast i världen är hon.
Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli så mycket att det lönar sig att ringa sjukhuset för att höra hur Magnus mår och vad planerna är.
Sedan återstår ett svårt beslut. Jag misstänker ju att han inte kommer att få lyfta tungt en tid efter att han kommit hem, vilket gör det omöjligt för honom att ensam ta hand om barnen. Då är frågan, ska jag stanna hemma från jobbet och tvinga min chef att stänga restaurangen eller ska jag be min mamma ha barnen medan jag jobbar och förstöra hennes och pappas första semester på 10 år? Tur att det är söndag först i morgon.
Hej. Jag är förlamad, sa han allvarligt.
Jag skrattade lite lätt, frågade vad som hade hänt. Jag tänkte att jösses nu har barnen varit jobbiga när gubben är helt förlamad av ungarnas bus.
Nej jag är förlamad, kan inte röra mig, fortsatte han. Den här gången gick det inte att ta miste på allvaret i rösten. Han menade allvar. När kommer du hem?
Jag är hemma om en timme. Vad har hänt? Ska jag be min mamma komma? Jag hörde barnen skrika i bakgrunden
Jag ligger på golvet, kan inte röra benen, barnen är vakna, men jag väntar tills du kommer hem, sa Magnus, men jag hörde att det inte alls var vad han ville.
OK, då ringer jag min mamma, hon är där om ett par minuter, jag kommer senare. Magnus protesterade förvisso, men jag den här gången gav jag inte vika för hans envishet.
Jag ringde genast min mamma och bad henne ta med extranyckeln så hon skulle komma in, ytterdörren var nämligen låst. Gå och titta vad som hänt och lägg barnen, jag jobbar ännu en halv timme, sen cyklar jag hem. Min mamma som sällan är omöjlig skyndade sig iväg.
Det var ungefär då som tanken började smälta. För min inre syn kunde jag se Magnus ligga mer eller mindre livlös på golvet. Hjälp, tänk om det är hans gamla ryggskada som kommit tillbaka. Jag kände hur tårarna stiga. Chefen sa något till mig, men jag bara gick förbi honom. Skit också. Snart kommer jag att börja lipa. Jag har ett jobb att sköta och snart ser jag ingenting på grund av två tårfyllda ögon.
Är allt bra? frågade han. Bara för att han frågade började tårarna rinna.
Nä, det är det inte, snyftade jag. Det tog en stund innan jag kunde fortätta prata och förklara situationen. Han fick övertala envisa mig ett bra tag innan jag gick med på att låna hans bil och genast åka hem. Mycket snällt av honom. Å andra sidan, vem behöver en halvt hysterisk kvinna i sin stab?
När jag kom hem stod min mamma ute på vår gård. Hon hade tagit med sig fel nycklar och hade inte kommit in. Jag låste upp och möttes av Linus, två år, som snabbt sammanfattade situationen. Pappa sönder. Medan min mamma nattade barnen kollade jag hur Magnus mådde. Känseln hade börjat komma tillbaka till benen, men det gjode så ont så han kunde inte röra sig, ännu mindre resa sig upp. Mot hans vilda protester ringde jag efter en ambulans, packade lite saker åt honom och förberedde mig för en lång natt på sjukhuset.
Klockan var närmare halv tolv när vi kom till sjukhuset. Magnus fick genast värkmedicin, men den hjälpte dåligt. Han fick mera smärtstillande och senare ännu mer smärtstillande. Vid halv två på natten började det äntligen hjälpa och hans såg ut att snart kunna börja sova. Jag ringde en taxi och tog mig hem. Jag löste av min mamma som inte bara passat de sovande barnen utan dessutom städat. Snällast i världen är hon.
Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli så mycket att det lönar sig att ringa sjukhuset för att höra hur Magnus mår och vad planerna är.
Sedan återstår ett svårt beslut. Jag misstänker ju att han inte kommer att få lyfta tungt en tid efter att han kommit hem, vilket gör det omöjligt för honom att ensam ta hand om barnen. Då är frågan, ska jag stanna hemma från jobbet och tvinga min chef att stänga restaurangen eller ska jag be min mamma ha barnen medan jag jobbar och förstöra hennes och pappas första semester på 10 år? Tur att det är söndag först i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)