Kommunalarbetare

Idag har jag varit med och utfört ett jobb som riktiga kommunalarbetare fick göra förr.

Ni som rör er utanför stadsgränserna ibland har kanske noterat att det vintertid står orange käppar ut längs vägarna för att markera var vägrenen slutar så att plogbilen ska veta var den ska köra.

Tro det eller ej, men det finns alltså människor som varje höst sätter upp dessa pinnar och varje vår plockar bort dem.

Eller rättare sagt, en maskin gör det. En maskin på hösten och en på våren.

Min pappa har sådana maskiner. Och idag har jag åkt med för att hjälpa till. Maskinen rycker upp pinnarna och sätter dem på bilflaken.

Om en pinne låg om kull och inte kunde plockas med maskinen skulle jag

1) stiga ut ur bilen
2) plocka upp pinnen
3) slänga upp den på bilflaken
4) sätta mig i bilen i gen och stänga dörren

Ansvarsfullt...

Detta helt utan annan lön än en historielektion. Nu vet jag var torpet min farfars farfar bodde i låg och var han arbetade.

Och så fick jag höra den gripande historien om mannen som högg om kull ett träd rakt på sin son som dog omedelbart. Sonen hade två små barn. Min pappa som vid den tiden var med och byggde vägen som nu går förbi hans gård berättade hur mannen gråtande flera gånger hade berättat om händelsen och att han minsann skulle ta det som sin livsuppgift att sköta gården i ytterligare närmare 20 år tills något av barnbarnen kunde ta över. Och nu skötte det yngre barnbarnet gården.