Gissa hur mycket jag tycker om dig

Lilla bruna Barnharen skulle gå och lägga sig. Han tog ett hårt tag om Pappaharens långa öron. Han ville att Pappaharen skulle höra på ordentligt. Gissa hur mycket jag tycker om dig, sa Barnharen. Nej det kan jag nog inte gissa sa Pappaharen. Jag tycker om dig så här mycket, sa Barnharen och sträckte ut armarna så långt det gick. Det var mycket sa Pappaharen. Jag tycker ännu mer om dig och sträckte ut sina armar så långt det gick. Ojdå, det var mycket tänkte Barnharen. Jag önskar att jag hade så där långa armar.
...
Jag tycker om dig så högt jag kan hoppa, sa Barnharen och studsade upp och ner. Jag tycker om dig så högt jag kan hoppa, sa Pappharen och hoppade så högt att öronen nuddade trädgrenarna där uppe. Jag önskar att jag kunde hoppa så där högt, tänkte Barnharen.
...
Jag tycker om dig ända bort över ån och över bergen, sa Barnaharen. Jag tycker om dig ända upp till månen och tillbaka igen, sa Pappaharen.

Värdelös saga. Hur mycket man tycker om någon kan man ju inte meta i storlek heller! Bara för att den ena är större än den andra så kan man ju inte säga att man tycker mer om någon. I den här sagan ska Pappaharen alltid vara värst. Hoppa högst, ha längst armar osv. Och hela tiden säger han att han tycker mer om Barnharen. Jag får inte riktigt det att gå ihop.

Linus älskar Barnharen. Och Magnus läser på ljuvlig gotländska. Jag lyssnar mer än gärna några hundra gånger till.