Trots

Linus, snart ett och ett halvt år gammal, kan jag med lätthet beskriva med ett endaste ord. Skrikmonster. Av de 11-12 timmar om dygnet han är vaken så ligger han på golvet och skriker i säkert 9 timmar.

Jag har inga problem med att tackla själva trotset. Att han vänder glaset med mjölk upp och ner tio gånger om dagen kan jag leva med. Liksom att han matvägrar, sliter och drar i allt löst han hittar i köket, vägrar sova och slänger sina leksaker omkring sig när han inte får som han vill.

Det är skriket som är jobbigast. När han lägger sig ner på golvet och bara vrålar och gråter. Och jag får inte röra honom. Ofta skriker han utan att jag vet varför. Alltså det är säkert pga trots, men jag vet inte alltid vad det är som utlöser det. Kanske inte han heller vet. Att han blir frustrerad över att han inte med ord kan uttrycka sin vilja har jag märkt. Och när saker går sönder. Trailern lossnar från leksakstraktorn. KATASTROOOOF!!! Sandkakan i sandlådan mosas. KATASTROOOOF!!! En skalad banan. KATASTROOOOF!! Han lyckas inte sätta in dammsugarens sladd i väggen och trycka i gång dammsugaren. KATASTROOOOOF!

Just nu förvärras det hela med att han dessutom är förkyld och har tandsprickning. Men det finns en ljusglimt. Han heter Willy och är farmors sambo. Han är en av de mest barnkära pensionärerna på norra halvkloket och den enda som lyckas göra Linus glad.