Om jag inte minns fel så var jag sju år när jag för första gången packade min väska och åkte iväg på läger. Och jag älskade det. Minst ett, men ofta två blev det sedan varje sommar. Oftast var det församlingens barnläger jag var på, men några andra hann jag också med. Sen när jag blev för gammal för barnlägren så var det dags för mitt eget skribaläger (konfirmationsläger) och efter det som hjälpledare på skribaläger.
Min första sommar utan läger firade jag som 20-åring. Det kändes tomt. Jag satt idag och tänkte på läger jag varit på, gemenskapen, behovet av sömn när jag kom hem, den galna interna humorn som uppstår bland isolerade ungdomar, lekar vi lekte, människor jag lärde känna. Jag saknar det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar