Problemlösning

Jag fick min första barnfria stund utanför hemmet igår. Jag passade på att åka iväg och handla när båda barnen sov dagssömn(och hade redan sovit ganska så länge). Jag visste alltså att de skulle vakna medan jag var borta, men jag tyckte att det får bli Magnus problem. Han åker ju bort ensam titt som tätt och lämnar mig ensam med båda barnen.

Så in hoppade jag i bilen och kände frihetens vingslag. Skruvade upp volymen på stereon och sjöng med för full hals. Var det så här Thelma och Louise kände sig? Jag njöt av mia 70 minuter i friheten och passade på att med gott samvete äta en glass i bilen på vägen hem.

Lite smått skadeglad åt det lilla helvetet Magnus förhoppningsvis hade genomlidit under tiden jag var borta öppnade jag ytterdörren och möttes av tystnad. Jag kände besvikelsen komma krypande. Inte för att jag vill att mina barn ska vara ledsna, men jobba lite för sin mamma kunde de väl ändå ha gjort?

Och visst hade de. Båda hade gallskrikit på samma gång och varit helt tröstlösa. Magnus erkände att hande känt paniken komma. Men hur tror ni han löste det? Här kunde jag kanske sluta skriva och låta er gissa och sen skulle vi se hur olika männen och kvinnorna skulle ha gjort, men jag tänker servera er svaret på en gång.

Jo karln satte på dammsugaren några meter ifrån de båda gastande ungarna och de hade tystnat på en gång. Jag kunde inte låta bli att imponeras. Jag menar, hur många kvinnor på hysterins brant hade ens tänkt tanken?

I ett försök att komma undan fler liknande situationer påstod Magnus att jag i egenskap av kvinna är bättre lämpad att ta hand om skrikande barn eftersom jag har mer av hormonet oxytocin. Se det hade han läst i det alltid sanningsenliga Aftonbladet. My ass! Eller rättare sagt who cares about my ass? Oxytocin eller inte, mindre förälder är han inte för det och mindre ansvar innebär det inte heller. Jag kunde ha gett honom en käftsmäll, men aga är trots allt förbjudet. Alltså jag älskar honom väldigt mycket, men ibland driver han mig till vansinne.