Mitt bästa sportminne

Jag utmande Malin att blogga om vårt bästa sportminne. Behöver jag säga att ingen av oss är särskilt sportiga av oss...

Alltså värsta kunde jag ju rada upp vilken gymnastiktimme som helst från högstadiet eller gymnasiet, men bästa är snudd på omöjligt.

Fast jag behöver ju inte ha deltagit själv. Tyvärr är jag inte tillräckligt fotboll- eller ishockeyintresserad för att kunna nämna någon sådan händelse. Inte heller simhopp eller hästpolo får mig att gå igång.

En liten parentes bara. Mysputte inredaren Ernst Kirchsteiger i Nya Rum på SVT går verkligen igång. Eller han säger sig göra det. Si sådär 50 gånger i halvtimmen. "Det här får mig att gå igång", "det här går jag igång på" och "visst lockar det här igång en" säger han om precis allting. Både om rostiga gamla rör och trallspik. Men nej, jag går inte igång.

Sportminne var det. Att vara med i hejarklacken på Stafettkarnevalen var förstås skoj, men inte så skoj att jag skulle vilja ge det förstaplatsen på denna obefintliga lista. Inte heller den gången personalfesten var placerad i en loge i Hartwallarenan under en ishockeymatch och jag 1,5 timme senare var så berusad att jag var tvungen att ta en taxi hem eftersom jag knappast skulle ha sett någon skilnad på buss och flygplan.

Näe, bästa minnet får bli när jag och 2-3 kompisar gick och tittade på en tävling i gymnastik för herrar (ni vet barr, ringar, häst osv) bara för att få se snygga vältränade män i tights. Vi satt högt uppe på läktaren och såg inte så bra, men vi skrattade desto mer. Vi hade tänkt att det skulle bli en vana att gå och kolla på lite olika sportevenemang med snygga vältränade män, men det här blev den första och enda. Kanske lika så bra det.