Det här med att bli förälder

Det är något lustigt som händer med en när man blir förälder. Man blir liksom hrm... vuxen. Om det nu är det som är vuxen, föresten, jag är inte helt säker på det. Det hände mig själv för snart ett halvt år sedan. Poff sa det och jag befodrade mig själv till Mogen Förälder med ansvarsområden barn, hem, familj, ekonomi, allmän ordning och städning i synnerhet, bakning, matlagning och att komma i tid.

Plötsligt kändes det viktigt att hemmet var städat, disken diskad och att dagen hade fasta rutiner. Kanske främst för att jag just hade fått hela min tillvaro omkullkastad, en bomb nedsläppt i vardagsrummet, stod liksom på noll med allt det trygga invanda utslaget och ur funktion. Att hålla tvättkorgen tom och frysen full med kanelbullar blev mitt sätt att skapa ordning i kaoset. Så fånig man kan bli. Och mannen i huset var inte ett dugg bättre.

Började tänka på just detta då jag fått veta att en bekant till mig för ett par dagar sedan fick sitt första barn. En rad minnen skölde över mig och det kändes skönt att känna att den där första kaotiska tiden då man inser att det aldrig kommer att bli som förut och att det inte finns någon väg tillbaka faktiskt är förbi och att vi klarade den. När man står mitt i det så fattar man ju inte att det är en "fas". Vi är säkert fortfarande inne i någon fas, vi är bara lyckligt omedvetna om det.

Ikväll ska jag extra noggrant tala om för mannen hur mycket jag älskar honom, med eller utan fas.