Mitt kylskåp

Varför känns det som om jag inte har något i kylskåpet trots att det uppenbarligen innehåller åtminstone lite mer än en glödlampa. Men där finns ingenting jag vill ha. Jag saknar den ljusa och mörka blockchokladen vi alltid brukar ha i översta facket i dörren, något gott smörgåspålägg, lite goda matrester man kan småäta av och så saknar jag cola.

Igår såg det ganska så exakt likadant ut i kylskåpet som idag. Vilket jag uppenbarligen hade glömt. För när jag öppnade dörren och i tankarna stoppade in en arm, greppade en flaska och tog en djup klunk så var det inte alls cola utan rödvinsflaskan jag halsade. Det var inte ett dugg gott. Det sprutade rödvin ur munnen på mig runt halva köket ungefär. Det blev till att torka. Och varför i all sin dar satte jag tillbaka flaskan i kylen?? Den har ju redan stått där öppnad i ett par veckor.

Hur som helst, i morgon ska jag åka med mamma och handla mat. Jag har ju ingen bil den här veckan så jag tänkte passa på att samåka med henne. Bara för att jag inte har något godis hemma så är jag så in i bubblan godissugen. Det var jag i går kväll också, då stekte jag plättar. Man kan väl inte äta plättar varje kväll? Men godis kan man ju, eller hur?

Det som nu följer är vad man skulle kunna kalla för kylskåpsrelaterad tolkning av Tommy Nilssons Öppna din dörr.

Tolkning nr. 1:

Den första gången jag såg på dig
Och kände hur du såg på mig
...
Jag gömde mig i fantasin
Så rädd för vad du kunde bli
Men var gång som jag ljög för mig
Så såg jag sanningen i dig

Uppenbarligen handlar den här texten om rutten mat i kylskåpet som bokstavligen stirrar på en när man öppnar dörren. Ibland när man vet att man inte har plockat ur kylen som man borde ha gjort så är man ju lite rädd för att någonting ska komma gående emot en när man öppnar dörren.


Tolkning nr. 2:

Den första gången jag såg på dig
Och kände hur du såg på mig
...
Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här
Säg att du inom dig bär bara kärlekens röst
Och jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr
...
Så börjar livet här till slut
Vi gråter vid som var förut

Inget snack om saken. Alla som någonsin tröstätit förstår det här med en gång. Man går där och suktar, öppnar den vita dörren, spanar lite och sen ser man Det. Svaret på allt. Den sanna trösten. Man känner hur den bedjande tittar på en och liksom viskar med mystig, lite kuslig, röst: taaaaaa meeeeej, ääääääääät meeeeej. Och då gör man ju det. Naturligtvis. Och så fortsätter det, vanligtvis tills det goda är slut. Och faktiskt, är det inte så att man mår lite bättre?