Du milde....

...söta öde.... jösses amalia... dra mig baklänges!

Det tog ganska exakt två veckor efter att bredband introducerades i vårt hem innan jag föll för frestelsen att inte bara blotta mitt eget liv, utan även min familjs och mina vänners liv på internet. Och beslutet fattade jag 03:15 i natt när jag för tredje gången steg upp för att stoppa nappen i gossens mun. I need to get a life, tänkte jag på engelska (man är ju resvan) och om inte det lyckas så ska ingen annan heller få ha ett liv fortsatte jag tänka och muttrade surt åt mannen att om jag stiger upp och nappar sonen så behöver han faktiskt inte snarka oförskämt under tiden. Försökte nappa mannen med en kudde, men fick den surt tillbaka rakt i skallen.

Så här sitter jag nu, vaken sen sju i morse och funderar på min existens. Kom fram till att jag borde klippa håret. Så har jag tänkt de senaste 2 månaderna, men nu börjar det verkligen behövas. Så där på riktigt alltså.

Det vackra fotografiet, taget för en stund sedan, har jag döpt till Reality picture of a nursing mum.

Min kalender de kommande veckorna ser ut så här:

om 1 dag, dvs i morgon onsdag ska jag gå på bio med min mamma
om 3 dagar kommer mannens systerdotter på besök. Stannar 3 dagar.
om 6 dagar när systerdottern åker hem åker även mannen med henne till Sverige. Stannar borta i 7 dagar och jag blir ensamstående förälder i en vecka.
när mannen kommer hem om 13 dagar har han med sig min svärmor och hennes gubbe. De stannar hos oss i 9 dagar.
och på den 22:a dagen vilade hon....