Som småbansförälder finns det ett givet intresse för barnbajs. Det luktas, synas och präntas in i minnet. Färg, konsistens, frekvens och mängd undersöks och diskuteras sedan vid middagsbordet.
Så här lät det hos oss för ett par dagar sedan då vi åt porterstek i skenet av levande ljus;
jag: idag bajsade han två gånger jätte mycket .
mannen: vilken tur att det inte var jag som böt då.
jag: nu när han äter så mycket riktig mat så har det börjat lukta också, har du märkt det?
mannen: ja det har jag märkt, och riktiga korvar kommer det också, vad beror det på?
jag: det får inte bli för hårda korvar, då kanske han har förstoppning.
mannen: när det är mörkt och löst luktar det mest.
Där någonstans la vi ner diskusionen.
Allt detta prat om bajs fick mig idag att fundera på om varje människas bajs är unikt. Alltså som ett dna ungefär. Fungerar liksom ens bajskorvar som fingeravtryck? Fast det fungerar ju inte om man har lös mage. Fast det kanske sitter något unikt i varje persons bajs. Finns det någon forskning på det här?
Jag googlade men hittade ingen information. Någon som vet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tack och lov ligger de där diskussionerna några år tillbaks i tiden men visst, jag känner igen dem.
Det går över och snart sitter ni där och överväger veckopengens storlek :-)
Skicka en kommentar